Blogginlägg 7: Facebook eller inte?

Nu tänker jag härmed ta upp en i mitt tycke ganska angelägen fråga, nämligen huruvida det är lämpligt att en lärare använder Facebook som ett kommunikationsmedel gentemot sina elever.

På min VFU-skola väljer en av lärarna att, när en ny gymnasieetta som han blir klassföreståndare för anländer efter sommarlovet, lägga till samtliga elever i klassen på Facebook. Där skapar han sedan en särskild gruppsida för klassen, där information om arbeten, inlämningar, scheman, läxor, klassresor och liknande läggs upp. Där kan även eleverna sinsemellan diskutera med varandra och skriva frågor direkt till läraren. Läraren motiverar detta Fb-användande med att det är oerhört mycket smidigare att kommunicera med eleverna på en Internetplats där de dagligen vistas och vars gränssnitt de är vana vid att avkoda, än att använda sig av Hjärntorget, där informationen han lägger upp väldigt sällan blir läst. Användarprofilen som läraren använder är sin egen privata, och han har alltså inte gjort en särskild lärarprofil, vilket jag har hört att vissa använder sig av på andra skolor.

De flesta andra lärare på X-gymnasiet (alltså min VFU-skola) säger att de aldrig skulle komma på tanken att kommunicera med eleverna via Facebook, men själv är jag i detta fall aningen kluven. När jag för ett år sedan vikarierade en termin på en gymnasieskola, blev jag inte "vän" med några elever på Fb, men när jag vid två tillfällen var osäker på om jag hade sagt rätt tid till eleverna gällande en klassresa respektive en inställd lektion, använde jag Fb till att skicka meddelanden till flera av eleverna (vilket man ju kan göra utan att vara "vän" med dem). Detta var en mycket effektiv underrättelsemetod, och i förlängningen (via sms-sändning och elevernas egen Facebok-grupp) gick budskapen fram till samtliga elever.

Vad tycker ni andra? Okej eller inte okej med Facebook-kommunikation mellan elev och lärare? Och i så fall under vilka förutsättningar?

Blogginlägg 6: Grammatiska snedsteg hos gymnasieelever

Detta inlägg tänker jag ägna åt ett par iakttagelser som jag har gjort under min VFU-period, i synnerhet då jag har hjälpt till med bedömningen av de nationella proven i Svenska B och Svenska som andraspråk.
Krönikorna som skrevs av en tredjeklass på Teknikprogrammet Industriell Design innehöll genomgående välvårdat grammatiskt språk, med vissa undantag:

Flertalet elever hoppade ofta, men inkonsekvent, över infinitivmärket att i sina meningar. Exempelvis förekommer fraser som "jag hoppades han skulle komma" tämligen frekvent, medan det på andra ställen återfinns "jag gillar att spela fotboll".

Något som eleverna också ofta hoppar över är hjälpverbet har i fraser som "det är det senaste jag (har) gjort" och "doktorn borde (ha) givit honom en starkare medicin". Min LLU:s inställning till denna företeelse är emellertid, liksom i fallet med saknade infinitivmärken, väldigt överseende. Hon menar att dessa ord under en lång tid sakta men säkert har minskat i svenskt språkbruk, och att detta är en utveckling vi helt enkelt får acceptera. Till viss del är jag enig med henne i frågan, även om den inneboende språkpolisen i mig vrider sig i plågor.

I ord med två E:n i följd, såsom företeelse och överseende som förekommer tre meningar tillbaka i denna text, satte flera elever in ett accenttecken, så att resultatet blev utséende och betéende. Möjligen kan de ha blandat ihop denna ordtyp med förslagsvis idéerna, men någon annan förklaring kan jag inte finna.

Talspråkliga ord som förens och vart (där det i sammanhanget borde ha varit förrän och var) förekommer oftare än vad jag hade trott var fallet på förhand. Dessutom görs dessa felskrivningar inte sällan av mycket belästa elever, vilket förvånar en aning.

Särskrivningarna fortsätter att gäcka dagens ungdom (nu kände jag mig en smula gammal), men i denna teknikklass fanns många elever som inte heller särskrev konsekvent. En elev fick utan synbara problem ihop ordet diskussionsforum, men skrev isär goodwill skäl. En slutsats jag lyckades dra är att elever ofta blir osäkra när de ska till att slå ihop engelska ord med svenska, eftersom de då kanske inte vet vilket språks regelverk de ska rätta sig efter. Som en parentes kan jag här flika in att jag personligen föredrar goodwill-skäl framför goodwillskäl, även om ordet goodwill numera används ganska frekvent i svenskan.

Avslutningsvis vill jag även nämna att ordspråk, talesätt och vissa uttryck används felaktigt även på tredje året i gymnasiet: "Man ska aldrig ropa hej förrän haren är skjuten", "man ska aldrig dra alla över en kant" och "tiden har sin tand" är fraser jag har stött på under bedömningsarbetet. Jag vill ändå påpeka att jag uppskattar att eleverna i fråga har en såpass hög ambitionsnivå att de försöker sig på liknande formuleringar.

Blogginlägg 5: IKT på X-gymnasiet

Bärbara elevdatorer

På X-gymnasiet tillåter budgeten att var tredje elev förses med en bärbar från år 2 och framåt. Detta innebär i praktiken att på de program med fyra klasser per årskurs (Natur- och Samhällsprogrammet) får enbart en av klasserna en uppsättning datorer. På de program med endast två parallellklasser får den ena klassen datorer, medan den andra får klara sig utan. Detta system väcker en hel del negativa reaktioner, framför allt i de klasser som blir utan. I ett särskilt datorrum finns dock tre vagnar innehållande bärbara 15 datorer vardera, som de klasser utan egna datorer har förtur till. Dessa datorer är tyvärr ofta urladdade, och eftersom skolans hiss mer än sällan är ur funktion går det ofta inte att förflytta de tunga vagnarna mellan våningarna.

Många elever på Teknikprogrammet klagar därtill ofta på att de datorer de har tilldelats inte har de program (AutoCAD, Inventor, 3D Studio Max m. fl.) som de använder i de CAD-kurser som ingår i programmet. Detta faktum gör att de inte kan arbeta med CAD-relaterade skoluppgifter hemifrån, och eftersom CAD-ritningar utgör en viktig beståndsdel i projektarbeteskursen, blir de än mer lidande av det hela. På skolan finns även två salar med 15 stationära datorer, som framför allt används under CAD-lektioner. Då och då går oundvikligen en dator sönder, varpå den tämligen omgående ersätts med en ny. Problem uppstår dock på grund av att licenserna till datorprogrammen betalas och installeras separat på varje ny dator. Det sistnämnda görs i regel av en extern tekniker. När en dator byts ut måste alltså en hel rad program installeras om på nytt, eftersom programmen som efterfrågas sällan ingår i datorernas grundmjukvara.

Youtube i undervisningen

En annan iakttagelse jag har gjort är att Youtube stundtals har en viktig roll i min LLU:s undervisning, i detta exempel Svenska B och Engelska C (kursnamnen avslöjar som bekant att det här rör sig om tredjeårselever).

Inför de muntliga anförandena i det nationella provet i Svenska B, fick eleverna (återigen från Teknikprogrammet) se på tre videodokumenterade tal från 2008/2007 års NP via Youtube. I samråd med lärare, lärarkandidat (läs mig) och varandra diskuterades och bedömdes därefter respektive tal. För mer ingående detaljer kring detta specifika lärandemoment kan den intresserade läsa blogginlägg 1, och för mer information om det muntliga delprovet i sin helhet, se Ellvin, Skar & Tegnberg (2011:147).

I Engelska C studerar eleverna i huvudsak för att göra Cambridge-provet, vilket kan ge dem bättre möjligheter till studier på engelska utomlands. Provet har en muntlig del, och på samma sätt som i Svenska B brukar min LLU visa Youtube-klipp från tidigare års prover i förberedelsesyfte.

Ovanstående utnyttjande av via Internet allmäntillgängliga filmresurser är enligt min uppfattning ett ypperligt moment att lägga in i sin undervisning, för att ge eleverna en inblick i de rent praktiska aspekterna i talandets konst. Med denna metod kan de faktiskt lära av andras misstag och framgångar innan de själva hamnar i ett skarpt bedömningssammanhang.

Blogginlägg 4: Kortkort om karikatyrlektion

I dag, två dagar efter tecknade serier-lektionen, fick jag en oväntad chans att hålla en karikatyrlektion i kursen Bild 150. Eftersom denna kurs och hantverksform inte har några direkta kopplingar till svenskämnet, nöjer jag mig härmed bara med att nämna att det var mycket givande att få dela med sig av en stor, personlig passion, och att det var väldigt spännande att se eleverna fabricera egna karikatyrer. Här till höger har vi en bild som ingick i min digitala presentation, föreställande tre karikatyrmålningar singerade undertecknad, med tillhörande prisbelönta ägare.

Blogginlägg 3: Andra egna lektionen

Min andra egna lektion, som ägde rum tisdagen den 27:e oktober, satte multimodal textkompetens (Seip Tonnessen i Ellvin, Skar & Tengberg 2011:82), och i synnerhet tecknade serier, i fokalpunkten. Eftersom jag  har utbildat mig i två år på Serieskolan i Malmö och har varit yrkesverksam som serietecknare och illustratör på heltid under ett och ett halvt år, är jag redan på förhand tämligen väl insatt i ämnet.
Denna föreläsningsartade genomgång hölls med samma tredjeklass på Teknikprogrammet Industriell Design som vid mitt förra lektionstillfälle. Detta är en mycket lämplig klass att hålla en dylik lektion i, eftersom många har sökt till programmet på grund av sitt estetiska och bildkonstnärliga intresse. Förutsättningarna inför lektionen var dock, handen på hjärtat, inte direkt optimala. Eleverna höll för tillfället på med att hålla tal i den muntliga delen av det nationella provet, och min föreläsning pressades in i en lektion där två elever hade inlett med att hålla sina schemalagda tal. Ingen uppföljning eller möjlighet till påföljande praktiska elevuppgifter fanns således, vilket från början hade stått klart. Jag fick 50 minuter ren föreläsningstid på mig, och från detta enda tillfälle var mitt mål att eleverna skulle få med sig kunskaper om:

- den tekniska arbetsprocessen hos en professionell serieskapare
- de många leden mellan idé och färdigtryckt serietidning/-album
- de olika aspekterna i det multimodala skapandet hos en serietecknare och -författare
- de skolor och jobb en aspirerande serietecknare kan tänkas gå vidare till

Jag inledde med en kort presentation av mig själv som före detta professionell serietecknare. Därefter fokuserade jag till en början på den grundläggande läsordningen och vikten av tydlighet i mediet. Mer konkret uttryckt pratade jag här om vilka knep som kan användas för att guida läsarens blick över en seriesida, och hur läsarens hjärna ofta med automatik "fyller i" vad som händer "mellan rutorna". Efter detta gick jag bland annat igenom hur utrymme kan användas som en markör för tid i serier, och hur växlingar mellan miljö- och närbilder kan få fram särskilda stämningar.
Efter denna grundliga genomgång fortfor jag med att berätta om det tekniska tillvägagångssättet i såväl manusskrivande och skissande som tecknande och digital redigering. Därefter lyckades jag täcka in hela processen bakom en färdig serie i en serietidning; i detta fall fotbollsserien FC Svartviken i den norska tidningen BOING, som jag tidigare har jobbat med. Manusförfattaren i Ystad, tecknaren (jag) i Göteborg, färgläggarna i Italien, översättaren i Oslo och redaktionen i Stavanger fick alla ett omnämnande.
Sist men inte minst informerade jag kort om vilka skolor den intresserade kunde söka sig till, och vilken anställningsform (fakturerande frilans) de flesta serieskapare har. Efteråt ställdes många frågor från elevhåll, precis som det dessförinnan hade gjorts under hela föreläsningen. Trots den något monologbaserade undervisningsformen försökte jag så ofta som möjligt kasta ut frågor och åsiktsförfrågningar till eleverna, något som jag upplever skapade ett bra engagemang hos de flesta.

Avslutningsvis kändes det väldigt roligt att få möjlighet att bidra med någonting som var helt nytt för de flesta inblandade, vilket även innefattar min LLU. Det var faktiskt på hennes initiativ som lektionen genomfördes, och hon tyckte att det var väldigt spännande att äntligen få in ett stänk av multimodalitet i svenska B-kursen, någonting som hon trodde hade förekommit med oerhört ojämna mellanrum dittills. Så lite stolthet tycker jag allt att jag härmed har fog för att känna.

Blogginlägg 2: Läromedlen

Innan vi alla ropar hej för den här veckan och intar diverse fredagsmyspositioner, återstår för min del en sak:
En analys av läromedelsutbudet i svenska på X-gymnasiet, där jag gör min VFU. Hädanefter går vi således över till ett mer situationskorrekt, akademiskt språkbruk:

Först och främst bör jag påtala att eleverna på X-gymnasiet, med undantag av de relativt små svenska som andraspråk-klasserna, inte på egen hand innehar några läroböcker i svenska under större delen av gymnasieperioden. När en lärobok ska användas i lektionssammanhang, bokas ett antal böcker i regel på skolans svenskinstitution (se bild 1). Eftersom böckerna sällan finns i hela klassuppsättningar, påbjuds ofta antingen arbete med böckerna i grupper eller att läraren helt enkelt kopierar (på både lagliga och olagliga vis) upp ett antal sidor till häften.
De mest använda böckerna i svenska B (tredjeårselever) är följande:
Levande texter (Jansson 2004) är en bok med en omfattande mängd utdrag ur mestadels kanoniserade, klassiska skönlitterära verk. Strindberg, Lagerlöf, Shakespeare och Defoe är några av de författare som representeras inom pärmarna, och boken är ämnad att ge en bred överblick över den finkulturella litteraturen. Ett komplement till denna bok är Den levande litteraturen (Jansson 2004), som främst ger en inblick i olika litterära perioder och dess mest kända författare. Fixa genren (Sahlin & Stensson 2011) är en genrepedagogiskt baserad lärobok som huvudsakligen går igenom diverse genrer, texttyper och skrivregler. Den i svenska B sparsamt förekommande Form i fokus (Fasth & Kannermark 1998) är en ren grammatik- och textbindningsbok med mycket elevövningar, vars uppbyggnad känns igen från äldre tider. I svenska som andraspråk återfinns den klassikerberyktade Svenska etc. (Thörnroth 2006), som är ett försök att få med det mesta av det bästa inom en mängd områden, alltifrån grammatikövningar till lästips. Avslutningsvis finns även Språkporten (Åström 2012), som mestadels består av artiklar från dagstidningar, och har till syfte att stärka invandrarungdomars vardagliga läsning.

Eftersom min VFU-tid nu infaller under de nationella proven, kan jag anta att denna period inte är direkt representativ för undervisningen överlag. Samtal med min LLU gör dock gällande att i runda slängar 50% av undervisningen sker med avstamp i läro- och skönlitterära böcker. Vad gäller det sistnämnda finns det på skolans svenskinstitution klassuppsättningar av skönlitterära romaner och novellsamlingar. I urvalet återfinns exempelvis Kafkas Förvandlingen, Shelleys Frankenstein och Anne Franks dagbok. Dock skulle böckerna inte räcka till om alla elever till äventyrs skulle välja samma bok att förslagsvis läsa och recensera. I regel finns högst sju exemplar av varje titel att tillgå.
Något som också betonas av min LLU är att lärare inte borde behöva skämmas för att de använder sig av givna elevuppgifter hämtade ur läromedlen, istället för att till varje pris konstruera egna uppgifter. Detta är också en nära nödvändig inställning, tror jag, för att ens utövande av läraryrket inte ska bli alltför tids- och energikrävande på en daglig basis.

Med detta sagt, skrivet och gjort, önskar jag härmed er alla en högst angenäm helgledighet. Nu är det fredagsmys!

Blogginlägg 1: Första egna lektionen

Min första egna lektion under denna VFU-period ägde rum fredagen den 16:e november klockan 11:50, i en gymnasietredjeklass på Teknikprogrammet på X-gymnasiet i Göteborg. Handledare tillika LLU var svensk- och engelskläraren Y.

Bakgrund och mål
Under de två kommande veckorna (47 och 48) ska samtliga tredjeårselever göra det nationella provet i svenska B, uppdelat i en skriftlig och en muntlig del.
Den skriftliga delen består av att eleverna ska välja ut två texter eller bilder (men minst en text) i ett texthäfte med temat tillika namnet Hissa eller dissa, och ha dessa som utgångspunkt i en egenhändigt skriven krönika. I den muntliga delen ska eleverna hålla ett fem minuter långt tal, återigen utifrån två texter eller bilder ur häftet.
Inför det nationella provet i svenska B ägnas på X-gymnasiet i regel ett antal lektioner åt att förbereda eleverna inför provet. Jag och min LLU kom överens om att en sådan lektion vore ett lämpligt lektionstillfälle för mig att hålla i på egen hand. Målet med min lektion var således att på bästa möjliga vis förbereda eleverna inför det nationella provets båda delmoment.

Förberedelser
Till att börja med läste jag igenom samtliga texter i texthäftet, för att därefter även läsa tre stycken exempeltexter, skrivna av elever i samband med det nationella provet 2008, på temat nätdejting. Till dessa exempeltexter, som var och en representerade olika betyg (MVG, G respektive VG), medföljde även analyser/bedömningar av var och en av dem, sammanställda av Skolverket. Dessa gick jag också igenom, liksom medföljande betygskriterier. Under onsdagen den 14:e november, som var en studiedag, tittade jag, min LLU, två andra svensklärare och två kandidater igenom fyra filmklipp med inspelade tal från tidigare års muntliga delprov. Dessa var betygsatta, men någon utförligare bedömning fanns inte att tillgå, utan vi fick resonera oss fram till betygsmotiveringar sinsemellan, med utgångspunkt i en med det nationella provet bifogad bedömningsmall.
Strax före lektionen hjälpte min LLU till med att kopiera upp elev- och bedömningstexter, som skulle delas ut till eleverna, och kopplade in laptop, projektor och högtalare som behövdes för att visa filmklippen. Allt var nu redo för lektionsstart.

Lektionen
Jag valde att lägga upp lektionen på följande vis:

1. Den skriftliga delen
Först skrev jag på whiteboard-tavlan vad som skulle göras på lektionen och i vilken ordning, något som min LLU har för vana att göra. Detta gör hon av tydlighetsskäl både för elevernas och sin egen skull. Därefter delade jag ut exempeltexterna, men inte de skriftliga bedömningarna, för att låta eleverna läsa dem en i taget. Efter läsningen av var och en av texterna lät jag ordet vandra fritt i klassen: eleverna fick komma med åsikter och synpunkter, och även gissa vilket betyg som respektive text hade fått. Eftersom denna teknikklass är en extremt studiemotiverad och driven sådan, gjordes många inlägg från olika elever i diskussionen, och många viktiga aspekter av texterna lyftes. Här inspirerades jag, förstås, av det dialogiska klassrumsideal som lyfts fram av Dysthe (1996). När klassen hade uttömt sina tankar, läste jag högt ur Skolverkets analys-/bedömningstext, som fanns bifogad med provet, och sköt även in egna råd och åsikter, om allt från styckeindrag och struktur till textbindning och ordval.

2. Den muntliga delen
Efter en kort presentation av vad eleverna nu skulle få bevittna, tittade vi gemensamt på ett filmklipp i taget, för att därefter följa samma procedur som i fallet med texterna: autentiska frågor till eleverna, följt av "facit", den här gången endast i form av bokstavsbetyg. Dock gick vi här igenom bedömningsmallen och resonerade oss gemensamt fram till varför talen hade fått respektive betyg. Min LLU gjorde även inlägg där det var motiverat.

Resultat
Vad som framför allt slog mig under denna lektion var hur kunniga flertalet elever var i ämnet redan före genomgången. I princip hade de kunnat bedöma och sätta betyg på varandra på egen hand, i och för sig med en uppenbar risk för jäv. Eleverna var tydliga med att de tyckte att denna förberedande lektion var väldigt viktig inför det stundande nationella provet.
För egen del kände jag mig under lektionens första minuter något ringrostig. Eftersom jag tidigare har haft ett gymnasielärarvikariat under en hel termin, känner jag mig i regel bekväm i att prata inför folk. Inledningsvis, under denna fredag, märkte jag dock att jag använde mig av vissa utfyllnadsljud och talmarkörer mellan meningarna (eh, öh), vilket jag sedan försökte "tvätta" bort. Jag fokuserade sedan mycket på att inkludera alla elever i klassrummet med blicken, ha en avspänd hållning och ett levande kroppsspråk, såsom det förespråkats av Karin Helgesson. Men framför allt tycker jag att mitt uppdrag är att visa att det faktiskt kan vara väldigt roligt att hålla på med svenska.

Testing! Testing!