Gestaltningssondering

Hej!

Under dagarna onsdag-måndag nu kring helgen har jag haft fullt upp med Bokmässan här i Göteborg. I min roll som halvtidsprofessionell serietecknare och -författare är nämnda mässa den i särklass viktigaste händelsen på året, när det gäller att sälja egna böcker, träffa kollegor och knyta nya kontakter. Har jag då eftersatt min gestaltningsprocess? Både ja och definitivt nej!

Under mässan pratade jag med en redaktör, vars namn jag av osäkerhet inför bloggformatet väljer att inte nämna vid namn här, som talade sig varm om serieböcker med lokal anknytning. Ett litet frö såddes i mitt huvud, ett frö som egentligen började gro när vi i Kattis och Annas regi gjorde vår rundvandring på Göteborgs gator.

Under promenaden hoppades jag på att vi skulle knalla förbi Poseidon-statyn, eftersom jag finner bakgrundshistorien till den mycket roande. Det sägs att den gigantiska, störliknande fisken som Poseidon håller i högernäven är en fallosliknande kompensation för statyns småskaliga könsorgan. När den tidigare omnämnde förläggaren lyfte fram sitt intresse för serier bundna till en specifik geografisk punkt, fick jag en liten inspirationsboom. Skulle det vara möjligt att, på ett da Vinci-koden-liknande manér, väva in Poseidon-statyn i en äventyrshistoria kopplad till staden Göteborg?

På kvällarna efter mässdagarna har jag, när jag inte har kikat förbi någon releasefest för någon branschkollegas nya bok, in absurdum forskat kring en potentiell ockult-mytologisk koppling mellan Poseidon och Göteborg. Vad jag har funnit har varit mer spännande än vad jag kunde ha fantiserat om.
För att göra en extremt lång historia kort:
Det visade sig att Poseidon bland annat ska ha varit väktare till den sjunkna kontinenten Atlantis, som gamle Platon skrev om. Många manliga svenska 1700-/1800-talsförfattare och -vetenskapsmän fascinerades av Atlantis och behandlade riket i sina verk. Exempelvis skrev Olof Rudbeck den äldre, Harry Martinson, Evert Taube och Gustaf Fröding lyrik som utgick från Atlantismyten. Både Taube och Martinson (båda länge Göteborgsbaserade) sade sig dessutom, i sina dikter/visor, ha varit på plats i Atlantis, och Fröding skrev i en dikt att Atlantis ska ha vilat under en "stad byggd på lera"! Den förstnämnde, Rudbeck, hävdade rentav att det nutida (tidigt 1700-tal) Sverige i själva verket var synonymt med det forna Atlantis. Rudbeck var dessutom, likt många andra vetenskapsmän på den här tiden, en hängiven göticist, och framlyfte ofta svenskarnas förfäder som rena och överlägsna, närmast gudalika människor. Samme Rudbeck gav, med anledning av sin Atlantisteori, upphov till vad som kom att kallas rudbeckianismen; en sammanslutning som tog Rudbecks text på fullaste allvar. Rörelsens kopplingar till nazismen under 1900-talet ledde mig till en skulptör vid namn Carl Milles - mannen bakom Poseidon-statyn i Göteborg, staden som uppkallats efter göterna som befolkade den! Därtill ska naturforskaren och rasbiologen Carl von Linné ha gett latinska namn åt även mytologiska människoraser, inklusive en varelse kallad "antarktisk jätte", som till beskrivningen påminner om de halvgudar som gamle Platon hävdade ska ha befolkat Atlantis. Kopplingen kan tyckas långsökt, men faktum är att många pseudoforskare har rört ihop namnen Atlantis och Antarktis.

Som den uppmärksamme läsaren nog kan ha noterat, låter jag säkerligen ovan en smula som en hängiven konspirationsteoretiker. Självfallet tar jag alla dessa kopplingar som rena tillfälligheter och fullständigt nonsens, men i den fiktiva tankevärld som mitt serieskapar-jag ofta vistas i tillåter jag mig att snöa in på dylika orimligheten, om det kan ge mig uppslag till en intressant berättelse. Just en sådan tror jag mig definitivt kunna konstruera med denna bakgrundsforskning som grund, med tillägg av ett par kvinnliga författare/vetenskapsutövare, om så är möjligt.
Huruvida det hela kan resultera i en konkret gestaltningsuppgift är ännu något oklart för mig, men den närmaste framtiden får utvisa var jag landar någonstans.

Hej så länge!

Oscar

Fredagens älsklingsmord

Fredagens workshop kryddades med en specialstudie i hur smärtsam företeelsen "kill your darlings" kan vara. Vi fick i uppgift att göra snabbporträtt på varandra (på omkring tio minuter), för att därefter byta motivperson och teckna den nya avbildningen ÖVER den föregående. Denna process gjordes tre gånger om, vilket kändes småjobbigt eftersom jag alltid värnar om mina originalteckningar (eller, förstås, ger bort dem till den avtecknade personen). Jag kunde dock inte låta bli att plåta mina porträtt mellan varje session, något som lyckligtvis uppmuntrades från lärarhåll. En annan sak som kändes utmanande var att vi uppmanades att försöka behålla så mycket som möjligt från det föregående ansiktet, vilket gjorde att man ofta tvingades påbörja den nya avbildningen i en detalj eller fler. För mig som trägen karikatyrtecknare var detta faktum nästan det allra svåraste momentet, eftersom jag är van vid att inleda tecknandes med att skissa fram ansiktets stora, övergripande former.
Nåväl, nedan följer resultaten. Hoppas att det framgår vem som är tänkt att vara vem.

Jag försöker nu skaka liv i denna blogg igen, eftersom jag efter ett antal år nu är tillbaka på HDK igen!
Nedan följer nu (förhoppningsvis) två bilder som torsdagens uppgift kräver. Den övre är förlagan, som jag har imponerats mycket av, och därunder återfinns min imitation, eller vad man nu ska kalla den.
Eftersom jag spenderade både måndagen och tisdagen i en sjukbädd (i och för sig ute på ett trädäck, men ändå) tog jag mig friheten att istället fullfölja den givna rundvandringsuppgiften på onsdagen, och då i ett något mer begränsat omfång: jag höll mig till Första långgatan och trakterna runt Stigbergstorget, innan jag begav mig hemåt för fortsatt fysisk rehabilitering.
Eftersom jag ännu befann mig i karantän gentemot omvärlden, kunde jag inte släpa med mig några klasskamrater (eller heter det måhända "kurskamrater" nuförtiden?) på min strapats, varför utförliga dialogiska diskussioner och sokratiska samtal uteblev, tråkigt nog.
Jag fastnade framför allt för den skara målningar som har satts upp på parkeringshusfasaden på Första långgatan, speciellt den som skildrar en hyena (eller möjligen någon form av schakal) som stryker omkring i ett stadslandskap.
Mitt imitationsval föll dock i slutändan på den väggmålning som kan skådas i backen upp mot Stigbergstorget (från Järntorget sett), nämligen sjöjungfrun som med en drömsk blick sneglar upp mot betraktarens högra sida. Min efterapning (en akvarellmålning i A4-format) är tänkt att utgöra ett komplement till nämnda fasadbild. Min figur i sjömanskostym är istället en man som kommer stävandes i en eka, och kan lämpligen placeras till höger om sjöjungfrun för att hamna i hennes blickfång. Mitt val av motiv gör också att den kan kopplas samman med Sjömanshustrunstatyn som ju står alldeles i närheten, och att det möjligen är hennes på havet förlorade make som här äntligen återvänder. Den uppmärksamme iakttagaren kan kanske notera att jag har valt att låta de lila moln som återfinns i förlagan istället bli till piprök i min pastisch, och att jag har försökt att återskapa den någorlunda anonyme konstnärens signatur och teckensnitt.
Så här i efterhand inser jag också hur yrkesskadad jag är i min profession som serietecknare: det går att ana tydliga spår av såväl Kalle Anka och Karl Alfred som Tintin i min unge sjöbjörn.