Detta inlägg tänker jag ägna åt ett par iakttagelser som jag har gjort under min VFU-period, i synnerhet då jag har hjälpt till med bedömningen av de nationella proven i Svenska B och Svenska som andraspråk.
Krönikorna som skrevs av en tredjeklass på Teknikprogrammet Industriell Design innehöll genomgående välvårdat grammatiskt språk, med vissa undantag:
Flertalet elever hoppade ofta, men inkonsekvent, över infinitivmärket att i sina meningar. Exempelvis förekommer fraser som "jag hoppades han skulle komma" tämligen frekvent, medan det på andra ställen återfinns "jag gillar att spela fotboll".
Något som eleverna också ofta hoppar över är hjälpverbet har i fraser som "det är det senaste jag (har) gjort" och "doktorn borde (ha) givit honom en starkare medicin". Min LLU:s inställning till denna företeelse är emellertid, liksom i fallet med saknade infinitivmärken, väldigt överseende. Hon menar att dessa ord under en lång tid sakta men säkert har minskat i svenskt språkbruk, och att detta är en utveckling vi helt enkelt får acceptera. Till viss del är jag enig med henne i frågan, även om den inneboende språkpolisen i mig vrider sig i plågor.
I ord med två E:n i följd, såsom företeelse och överseende som förekommer tre meningar tillbaka i denna text, satte flera elever in ett accenttecken, så att resultatet blev utséende och betéende. Möjligen kan de ha blandat ihop denna ordtyp med förslagsvis idéerna, men någon annan förklaring kan jag inte finna.
Talspråkliga ord som förens och vart (där det i sammanhanget borde ha varit förrän och var) förekommer oftare än vad jag hade trott var fallet på förhand. Dessutom görs dessa felskrivningar inte sällan av mycket belästa elever, vilket förvånar en aning.
Särskrivningarna fortsätter att gäcka dagens ungdom (nu kände jag mig en smula gammal), men i denna teknikklass fanns många elever som inte heller särskrev konsekvent. En elev fick utan synbara problem ihop ordet diskussionsforum, men skrev isär goodwill skäl. En slutsats jag lyckades dra är att elever ofta blir osäkra när de ska till att slå ihop engelska ord med svenska, eftersom de då kanske inte vet vilket språks regelverk de ska rätta sig efter. Som en parentes kan jag här flika in att jag personligen föredrar goodwill-skäl framför goodwillskäl, även om ordet goodwill numera används ganska frekvent i svenskan.
Avslutningsvis vill jag även nämna att ordspråk, talesätt och vissa uttryck används felaktigt även på tredje året i gymnasiet: "Man ska aldrig ropa hej förrän haren är skjuten", "man ska aldrig dra alla över en kant" och "tiden har sin tand" är fraser jag har stött på under bedömningsarbetet. Jag vill ändå påpeka att jag uppskattar att eleverna i fråga har en såpass hög ambitionsnivå att de försöker sig på liknande formuleringar.
Jag håller verkligen med dig om att det börjar klia i fingrarna när man läser elevtexter och där är diverse stavfel och särskrivningar. Jag som har ägnat min tid på VFU:n med mest sjuor har mött så taskiga texter att man blir mörkrädd. Värst är ju när man inte ens kan läsa deras handstil (misstänker att dessa elever gör detta medvetet). Men det känns som frågan du diskuterar lite är när det är berättigat eller ej att gå in och kommentera på språkriktighet, grammatiska fel och liknande. Mitt svar är att jag vet inte men när man är uppe i de åldrarna som du undervisar i så tycker jag att det kan finnas ett väldigt gott syfte i att påpeka språkriktighet för jag tror faktiskt att de flesta elever vill ta del av den kunskapen i det stadiet av sitt skrivande. Vilket du också lade märkte till eftersom de försökte sig på olika talesätt och ordspråk. Kan inte det vara ett tecken på att man i sin skrivutveckling försöker ta del av "vuxenspråket". I "mina" åldrar så kanske inte den typ av grammatiska synpunkter ger samma påverkan. Då finns det antagligen andra saker som man bör jobba mer med först.
SvaraRaderaKram Jennifer
Ja, det är ju lite lurigt, det här. När jag har medbedömt de nationella proven har jag faktiskt markerat sådana här småfel, vilket även min LLU brukar göra. Och jag tror att du har rätt, dessa drivna elever uppskattar det nog (åtminstone långsiktigt). Och det är säkert även så som du skriver, att de med ordspråk och liknande försöker ta steget in i vuxenspråket. Här får man kanske se till att både rätta och uppmuntra eleverna!
SvaraRadera