Jag försöker nu skaka liv i denna blogg igen, eftersom jag efter ett antal år nu är tillbaka på HDK igen!
Nedan följer nu (förhoppningsvis) två bilder som torsdagens uppgift kräver. Den övre är förlagan, som jag har imponerats mycket av, och därunder återfinns min imitation, eller vad man nu ska kalla den.
Eftersom jag spenderade både måndagen och tisdagen i en sjukbädd (i och för sig ute på ett trädäck, men ändå) tog jag mig friheten att istället fullfölja den givna rundvandringsuppgiften på onsdagen, och då i ett något mer begränsat omfång: jag höll mig till Första långgatan och trakterna runt Stigbergstorget, innan jag begav mig hemåt för fortsatt fysisk rehabilitering.
Eftersom jag ännu befann mig i karantän gentemot omvärlden, kunde jag inte släpa med mig några klasskamrater (eller heter det måhända "kurskamrater" nuförtiden?) på min strapats, varför utförliga dialogiska diskussioner och sokratiska samtal uteblev, tråkigt nog.
Jag fastnade framför allt för den skara målningar som har satts upp på parkeringshusfasaden på Första långgatan, speciellt den som skildrar en hyena (eller möjligen någon form av schakal) som stryker omkring i ett stadslandskap.
Mitt imitationsval föll dock i slutändan på den väggmålning som kan skådas i backen upp mot Stigbergstorget (från Järntorget sett), nämligen sjöjungfrun som med en drömsk blick sneglar upp mot betraktarens högra sida. Min efterapning (en akvarellmålning i A4-format) är tänkt att utgöra ett komplement till nämnda fasadbild. Min figur i sjömanskostym är istället en man som kommer stävandes i en eka, och kan lämpligen placeras till höger om sjöjungfrun för att hamna i hennes blickfång. Mitt val av motiv gör också att den kan kopplas samman med Sjömanshustrunstatyn som ju står alldeles i närheten, och att det möjligen är hennes på havet förlorade make som här äntligen återvänder. Den uppmärksamme iakttagaren kan kanske notera att jag har valt att låta de lila moln som återfinns i förlagan istället bli till piprök i min pastisch, och att jag har försökt att återskapa den någorlunda anonyme konstnärens signatur och teckensnitt.
Så här i efterhand inser jag också hur yrkesskadad jag är i min profession som serietecknare: det går att ana tydliga spår av såväl Kalle Anka och Karl Alfred som Tintin i min unge sjöbjörn.