Islossning

Äntligen tror jag mig ha funnit rätt spår i min gestaltning. Detta spår uppkom mot slutet av dagens opponering, och innebär i mångt och mycket ett uppbrott från det gamla och ett intåg i något nytt.
Måndagens handledning gav följande:
Lämpligheten i att jag försöker mig på en kvinnorollsanalys ifrågasattes. Det påpekades att det inte passar sig att jag för en grupps, där jag själv inte ingår, talan. I och för sig ifrågasatte jag i min tur denna inställning, men den stundtals skarpa kritiken fick mig också att inse att jag nog ändå tvingas skifta prägel och tema på mitt gestaltningsarbete.
Senare i opponeringen konstaterades det att det fanns positiva inslag i vad jag hittills har åstadkommit. Att jag, i det skissmanus jag har gjort till min bildberättelse, hade kryssat för ord och redigerat i dialogen, sågs som något väldigt intressant. Dock inte av det skäl som jag först trodde. Jag tolkar det som att det framgick som om skisserna i fråga var delar av mitt slutgiltiga gestaltningsverk, och således även att de strukna partierna ingick i slutprodukten. Mycket intressant. Dessutom lyftes de tomma ytor jag lämnat i min så här långt enda färdigställda ruta som något både subtilt och elegant. Min tanke var dock att det i de tomma rutorna skulle infogas diverse filmplanscher, men denna för min del nya tolkning satte fart på min fantasi för en sekund. Och det var allt som krävdes.
I övrigt så har min kreativitet faktiskt nästan dött av helt efter varje handledningstillfälle. De koncept, infallsvinklar och teman jag har presenterat har inte mottagits med någon större entusiasm (snarare tvärtom), med ett smått apatiskt humör från min sida som följd. Vad jag efter detta senaste tillfälle känner är helt enkelt: gör om, gör rätt! Ut med det gamla, in med det nya!
Om jag nu, på grund av mitt kön och min hudfärg, inte är lämpad att skriva och gestalta på ett visst tema, väljer jag att ta till mig av kritiken och undvika temat i fråga.
En helt ny idé har, som tur är, tagit form, men exakt vad det handlar om har jag för tillfället inte för avsikt att utveckla, även om jag i texten ovan (och rentav därtill i tidigare inlägg) har berört temat vid flera tillfällen. Men för första gången i denna process ser jag ett ljus i tunneln och att kreativitet och skaparglädje äntligen kan skönjas. Processen går sin gilla gång.
På återseende!